Höjdpunkter

Historia

Finlands – och därmed hela EU:s fastlands – östligaste by, Möhkö, ligger i Ilomantsi vid Koitajoki. Byn växte fram kring ett av Finlands största sjömalmsbruk. På Möhkön bruk försvinner tiden snabbt när man bekantar sig med bruksherrgården, järnbrukets verksamhet, krigstiden och skogsarbetet i Möhkö. Museets utställningar finns i bruksherrgården Pytinki och i den gamla handelsbyggnaden Ambari. Även verken i samtidskonstutställningen Möhkönvirta sprider sig över hela området och skapar en intressant dialog mellan historia och ny konst.

Tillstånd att grunda ett järnbruk i Möhkö gavs av senaten år 1836. Den som ansökte om tillståndet, Carl Gustaf Nygrén, kunde dock inte inleda byggandet på grund av finansieringsproblem. Tillståndet söktes på nytt 1847, och samma år såldes rättigheterna och markområdena till den blivande anläggningen till den i S:t Petersburg bosatte Adolf von Rauch. Den egentliga industriella verksamheten inleddes 1849, då den första masugnen, huvudbyggnaden Pytinki (även kallad Herrala), handelsbyggnaden Ambari samt den gamla kanalen som gav vattenkraft till masugnen färdigställdes.

I takt med att produktionen ökade och tekniken utvecklades moderniserades och utökades masugnarna. Från 1871 fanns två masugnar i bruk, av olika ålder. Dessa var cirka 12,4 meter höga smältugnar, omgivna av skyddsbyggnader i trä. Förutom masugnarna fanns även andra produktionsanläggningar, såsom två smedjor, kvarn, såg, tjär- och kolanläggningar samt produktion av tjära och terpentin som biprodukter från träkol. Som mest arbetade omkring två tusen personer vid bruket, vilket också skapade behov av tjänster såsom hantverk och handel. År 1859 grundade bruket även Ilomantsis första skola för arbetarnas barn.

Brukets ägare bodde inte på plats, utan verksamheten leddes av en förvaltare (i folkmun kallad “vörri”), som ansvarade för råvaruförsörjning, transporter, smältprocessens kvalitet samt distributionen av järnet. I rollen ingick även ansvar för arbetarnas välbefinnande, med stöd av bland annat en anställd fältskär och ett aktivt föreningsliv.

I brukets kontor arbetade en eller två kontorister (kassörer). Förvaltaren och kontoristerna med familjer tillhörde brukets herrskap och bodde i huvudbyggnaden Pytinki. Byggnaden var uppdelad så att förvaltarfamiljen bodde i ena änden, kontoristen i den andra, med kontor och mottagningsrum i mitten.

Herrskapet levde ett överklassliv i Pytinki. För rekreation anlades Lemmenpolku, och vid forsen byggdes badhuset Ryöppy, där kallt fors­vatten leddes in som dusch över badgästerna.

När produktionen av sjömalm upphörde 1907 övergick området till W. Gutzeit Oy. Masugnarna revs till stor del från 1909 och framåt, och idag återstår endast fundament och rester.

Området drabbades även hårt av Vinterkriget, då stora delar av byn förstördes. Under fortsättningskriget ockuperades Möhkö av sovjetiska trupper, och området fungerade som militärt operationsområde. Efter krigen drogs gränsen om, och delar av Ilomantsi gick förlorade till Sovjetunionen.

Museiverksamheten inleddes på 1970-talet genom Ilomantsi-Seura och har senare utvecklats vidare av kommunen och museistiftelsen. Idag skyddas masugnsruinerna av skyddsbyggnader, och området har utvecklats med informationsskyltar, evenemang och samarbete mellan lokala aktörer.

Vid stranden ligger bostadspråmen Manta, som idag fungerar som sommarkafé. I närheten finns även Möhkön arboretum och en gammal kyrkogård.